"Men vad gör ni här? Rosettjägare!"

 

Det sades med ett skratt och en skämtsam ton men jag visste fortfarande inte hur jag skulle svara på det. När man får sådanna kommentarer så vet man ändå att folk någonstans menar vad de säger, även om de försöker dölja det med humor eller sarkasm.

Jag har alltid, ända sedan jag och Ferro började tävla, fått höra att vi tävlar i för låga klasser. När vi började tävla och gjorde våran tredje LC start så skrev till och med domaren på protokollet att vi tillhörde LA snarare än LC. Och då hade vi ändå bara en procent på ca 64. Jag tror aldrig vi hade en procent över 65 i LB och vi startade våran första Msv C med bara tre LA starter med högst 62 %. Att vi sedan strålade i Msv C hade mycket att göra med att grunderna som vi hade problem med inte ingick i de programen. Jag fick rida på kandar, vilket direkt satte Ferro i rätt stämning. När vi sedan började rida Msv B och FEI så kom grunderna tillbaka och bet oss i baken.

Vi kan göra seriebyten ner till var tredje perfekt men har svårt för enkla byten.

Vi kan göra klockrena galoppiruetter men inte en vanlig bakdelsvändning i skritt.

Vi kan under en bra dag rida helt godkänd passage och påbörjad piaff men inte rygga rakt bakåt.

Skolor är våra paradrörelser men vi kan knappt utföra en godkänd skänkelvikning.

 

Är det verkligen SÅ konstigt att jag vill att grunderna sitter innan vi börjar rida de högre klasserna? Jag har nästan aldrig känt att jag haft full kontroll på Ferro med vanligt tränsbett under en tävling. Den andra LA klassen vi red på Surf var våran absolut bästa någonsin och då belönades vi med 67 %. Det fallerade rätt snabbt då vi tre veckor senare red samma program på 59 %. Vi är extremt ojämna.

Jag har förståelse för att andra tävlande kan tycka att det är frustrerande när det alltid är samma ekipage som placerar sig, jag känner såklart precis samma frustration när jag ser vissa namn i startlistorna. Men den frustrationen ger en kick att jag en dag ska kunna slå dem! För om de går upp en klass och så kommer vi ju bara att möta dem där istället.

 

Jag jagar inte rosetter. Jag jagar efter bra ritter där jag känner att jag har kontroll över hästen, där grunderna sitter och där vi kan sammarbeta inne på banan. Ju mer jag tävlar, desto säkrare blir jag i att jag gör rätt eftersom att jag upplever att det blir bättre.

 

Så. suck it up! Jag och Ferro kommer att fortsätta att tävla i LA tills jag känner att vi är klara med den klassen och när jag känner att vi är klara med den klassen så är beslutet att flytta upp en klass mitt beslut och inte någon annas.

 

 

"När du stadigt rider på 70 % är du redo att flytta upp en klass". Ett vanligt citat som många dressyrdomare och tränare använder sig av.